Funderingar

Jag får konstiga tankar emellanåt.
Som ibland när jag går på perrongerna på t-centralen och jag tänker så här: undrar hur mycket spya det ligger här - om alla spyor som nånsin spytts här sen perrongen byggdes skulle uppenbara sig samtidigt - hur mycket blir det då...

Den lilla människans obetydlighet

Jag är så jävla trött.

Jag vet att det behövs fler bostäder och att det måste byggas men jag kan inte förstå varför det måste sprängas in hus på varenda ledig liten fläck med skog i redan befintliga bostadsområden, som dessutom har en väldigt karaktärisktisk stil som skulle behöva matchas för att det ska bli ett estetiskt och trivsamt bostadsområde.

I flera år har det planerats ett nybygge av ett fyravåningshus precis utanför vårt hem, vid vändplanen utanför vår balkong (jag bor i ett område bestående av fina trevåningshus från 40-50talet med mycket grönområden runt omkring).
Det är PEAB som ska bygga bostadsrätter och för det så måste dom ta vår utsikt, vår harmoni och vår livskvalitet.

Det klagats och överklagats av hyresgästerna som bor här men ingen har lyssnat. Naturligtvis. Jag höll också på att ringa dom vid ett flertal tillfällen men det var ju rätt lönlöst - till slut bad jag om att iallafall få besked om NÄR dom tänkte börja förstöra så att jag kunde planera min föräldraledighet och kanske flytta eftersom det är nästintill omöjligt att bo bredvid ett bygge och vara hemma hela dagarna. (Vilket ett par av mina grannar är och de har dessutom katter som inte mår så jättebra just nu).
Jomenvisst skulle jag få besked, dom förstod ju verkligen hur stökigt det skulle bli. Mmmm visst. Fick jag det? Icke. Allt drog ut på tiden och vi började slappna av, hörde rykten om att dom inte fått lägenheterna sålda och att bygget lagts på is, så vi gav upp planerna på att flytta (eftersom vi ju faktiskt trivs och medvetet har valt just den här lägenheten att skapa ett hem i) men så en dag satt en yttepyttelapp från PEAB på anslagstavlan i porten där dom deklarerade att det nu skulle byggas och på ett ungefär en tidsplan för alla ingrepp.

Så här såg det ut utanför vår balkong förra sommaren, en ljuvlig kväll med tystnad och lugn, bara lite fågelkvitter, ingen direkt insyn.
Skogspartiet brukar hysa en hel del rådjur och det var som mina svärföräldrar förvånat sa första gången dom kom hit: "men det är ju rena rama landet".

Och så här ser det ut just nu:

Jag grät när dom började avverka skogen.
Nu ska vi alltså bo på en byggarbetsplats i ett år, inte kunna ha fönster eller balkongdörr öppen på vardagarna, inte kunna sitta ute på balkongen under semestern (ja, om dom nu inte klappar igen en månad under sommaren och vi lyckas ta semester precis just då).
Det dammar. Det går knappt att ta sig till och från lägenheten då dom även grävt bort gångvägen framför huset. För att inte tala om oväsendet, det enerverande ljudet av grävmaskiner, tunga lastbilar som åker i skytteltrafik med all stenkross, hackmaskiner som penetrerar asfalt och stengrund och så sist men inte minst sprängningarna som får fönsterlampor och tavlor att rasa ner.
Jag har varit hemma med en sjuk Olivia i ett par veckor och att få henne att sova under sprängningarna är inte det lättaste... Dom som har bott nära ett sånt här bygge vet vad jag pratar om. Tjutet före och efter sprängningarna, den obehagliga dova smällen som skakar om inälvorna och får hela huset att skälva.

Och när bygget till slut står färdigt så har vi ett fyravåningshus mitt framför nyllet, en parkeringsplats framför balkongen, ingen sol på balkongen längre och full insyn från första parkett.

Jag är sååååååååååååå jävla trött.