Stjärnor, meltemi, längtan, Grekland

Jag har semester i fyra dagar. Jag sitter sent på kvällen på balkongen med ett glas rosé, känner dom ljumma vindarna och tänker att fan va trött jag är på alla som klagar på värmen. Det är ju när vi har runt trettio grader på dagarna som vi får dom gudomliga trolska nätterna, medelhavsnätterna med dom ljumma vindarna, gräshopporna som spelar, den djupblå himlen med stjärnorna, dofterna...
Jag sitter där och sippar, lite smålullig, och minns alla stjärnklara nätter, fullmånenätter, heta nätter, galna nätter, magiska nätter.
I Grekland - landet som stulit min själ och mitt hjärta.

Jag undrar var alla är, varför sitter inte alla ute på balkongerna, njuter så som jag gör. Vad är det för fel på oss...hur många såna här välsignade kvällar och nätter har vi per år, varför sitter vi inte ute på gården eller balkongen och bara njuter, samtalar, stickar, dricker ett glas vin, umgås??? Varför prunkar inte våra balkonger av blommor planterade i plåtburkar från stormarknaden?

Om mindre än tre veckor är jag där igen, den här gången i sällskap av min dotter. Jag ser så mycket fram emot att upptäcka det genom en två-årings perspektiv.

Jag har så många gånger i mitt liv mått dåligt, men varje gång har Grekland funnits där och lyft upp mig, visat mig magin, viskat till mig genom månbelysta olivlundar, anförtrott mig om dramatiska öden långt mer tragiska än mitt. Jag har halkat fram på Parthenontemplets blankpolerade stenar, sett ut över ett oändligt Athen, likom jag har sett ut över ett oändligt turkost hav.

Jag har mött fantastiska människor som jag delat fantastiska middagar med, där desserten bestått av druvor kapade från klasarna ovanför mitt huvud, jag har dansat ringdans tills svetten runnit, och gråtit av rörelse när gamla människor lagt sin sista ork i några ystra danssteg som om dom vore tjugo för evigt.

Och det är just det - i Grekland är allt för evigt.
Allt är magiskt.
Livet betyder något, är något större än tiden mellan alla vardagsbestyr. Livet ÄR där. Just nu. Hela tiden.

Helt objektivt: hon är smartast i världen

Hon har inte ens fyllt två än men hon pratar lika bra som en vuxen. Tycker vi alltså.


Ibland är hon smartare än mig. Hon har total koll på allt och berättar saker för oss som vi inte hade en susning om att hon greppat.


Hon berättar ofta att hon älskar oss, hon säger "titta vilka fina blommor, jag ska bara lukta lite" när vi är ute. Hon sätter på sig skorna och knatar mot ytterdörren och säger "jag ska gå till Farsta och handla litegrann". Hon säger med medkännande stämma "bebisen är ledsen, han gråter uhuuuuhuuu" när hon hör en annan två-åring tjuta.

Hon räknar till elva, hon kan massvis med barnsånger utantill, hon säger att "farfar är gullig" och att hon är "farmors lilla gullegull".

Hon använder "absolut", "precis", "punkt slut" och "dumheter" på exakt rätt ställen.

Idag när jag böjde mig ner för att ta upp nåt och hon stod precis bakom mig så utbrast hon "vilken fin rumpa du har mamma".

Jag säger ju det - hon är smartast i världen.