Imorgon är det sista dagen jag är mammaledig. Någonsin.
Jag gråter och våndas - nu släpper jag min lilla unge i händerna på andra människor.
Nu är jag inte längre konstant vid hennes sida och följer alla framsteg, skrattar med henne när hon gör nya upptäckter, tröstar henne när hon är ledsen.
Nu får jag små skärvor av tid med henne, när jag ska försöka vara närvarande och inte tänka på vad vi ska äta till middag eller vad som sades på jobbet. Måtte jag komma ihåg att varenda liten sekund med henne är totalt ovärderlig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar