Allt är bra här. Ingen är allvarligt sjuk, vi har tak över huvudet och mat på bordet. Så jag har ingen befogenhet att gnälla.
Därför är det så frustrerande när det precis heeeeela tiden händer en massa småskit som är tillräckligt störande för att det ska kännas som om nån hela tiden petar och petar i ett öppet sår. Irriterande, rätt smärtsamt men inte livshotande.
Ett exempel: jag har vantrivts såååå på mitt gamla jobb (pet, pet, pill) och så får jag ÄNTLIGEN ett nytt, spännande jobb hos en arbetsgivare som känns toppen jämfört med vad jag varit van vid. Och som grädde på moset så är det skifttider vilket gör att Olivia inte behöver gå så mycket på dagis längre.
Vi är SÅ glada. I ett par dagar. En sårskorpa bildas, inget mera pill.
Sen bestämmer sig min käre makes arbetsgivare (med all rätt förvisso, han har en sån tjänst) för att skeppa över honom på ett annat jobb, i en annan stad.
Men det irriterande är att han varit nästan fem år i Stockholm då det inte var av vikt att han VAR TVUNGEN att ha sin arbetsplats just här.
Men nu...nu när det är skarpt läge så ska han vara borta i veckorna i flera månader framåt. När jag ska gå skift. Men det är ju bara att göra en enkel uträkning i skallen och inse att det går ju liksom inte.
Pill, pill, pill, pet, pet, pet i såret....och här hjälper inte ens ett Hello Kitty-plåster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar