Hade det inte varit för underbara Sofia och Danne så hade jag inte fattat ett skit av vad man kan göra med en dator. Tack vare deras tålamod att försöka lära en gammal tant hur det hela funkar så sitter jag numera uppe halva nätterna med hörlurar på och lyssnar på musik och kollar klipp på Youtube.
Jag har aldrig varit särskilt teknikintresserad men jag minns hur coolt det var när vi var först hemma i byn med att få video nån gång i början av åttitalet. Vi hade en enda film - "Tolv fördömda män", en krigsfilm, och damn vad bra den var. För ett tag där hade man en hel del polare som hängde hemma hos en och kollade på dom fördömda männen.
Däremot var vi sena med annat, en klasskompis hade micro och det var ju science fiction. HUR gick det till liksom.
Sen gick det bakåt i utvecklingen igen. Jag hade väl nån liten kassetspelare och lånade mammas och pappas lp-spelare och lyssnade på Elvis, Abba och trafikregler med Televinken men det var rätt stiltje på teknikprylsfronten till jag som 21-åring köpte bostadsrätt och skaffade mig några rejäla Thorn-prylar. (Finns dom kvar by the way, Thorn?) Jag hyrde mig en stor, fet tv och en enorm stereo med skivspelare, hela två kassettfack OCH plats för sex cd-skivor samtidigt. Jag hade inte ens sex cd-skivor.
Stereon hade jag kvar tills för bara några år sen när den till slut gick sönder. Då köpte jag en liten ministereo utan skivspelare men lp-skivorna har jag kvar, nån gång ska jag köpa till en spelare igen! Och tv:n är fortfarande kvar men har semester i en klädkammare just nu eftersom vi, av utrymmesskäl, införskaffade en platt-tv för ett år sen. (Men inte är det lika fin och klar bild på den där platta inte, det säger jag då bara).
Mina första två-tre mobiltelefoner fick jag gratis av kompisar för att dom blev trötta på att jag inte hade nån, dvd köpte jag min första tillsammans med Peter för tre år sen, inte många år innan dess köpte jag min första vhs-spelare av en kompis och innan dess hyrde jag moviebox. Jag var nog den sista i Storstockholm som hyrde moviebox, hmmm har ni ungdomar ens hört talas om det månntro?
Internet kom jag i kontakt med när jag jobbade skift i en telefonväxel på ett stort företag, hade såklart ingen dator hemma (den köpte jag för typ fem år sen, min farmor som var närmare nittio hade dator före mig och brukade maila mig) och en jobbarkompis visade mig hur det funkade. Jag satt ensam en kväll på jobbet och skulle testa lite, provade det där Google, skrev "Brad Pitt" (japp, det var bland det första jag letade efter...) och upp kom bland annat en rubrik "nude photos of Brad Pitt". Klart jag måste kolla in det, Brads pitt. Luring. En porrsida ploppade upp och varje gång jag försökte stänga på det där krysset så ploppade det upp fönster efter fönster med grov porr. Jag fick panik och såg framför mig hur säkerhetsvakterna på företaget fick ett alarm, ringde FBI som skickade ut sin special porno squad för att ta mig, hänga ut mig i kvällspressen som snuskkärring och sen spärra in mig for life. Tills slut stängde jag av hela skiten på STORA knappen, torkade svetten och insåg att jag klarat mig. Det tog ett tag innan jag vågade surfa på arbetstid igen.
Och så till sist åter till micro igen. Jag har aldrig haft en micro, jag har inte fattad vad det ska vara bra för. Så kom Danne hem till oss för första gången för två år sen, gick runt lite i lägenheten och in i köket. Så kommer det, misstroget: VA??? Har ni ingen micro? Så vi köpte en.
Så nu lever vi happily ever after bland alla cancer-strålande, ljuvliga, surrande, livsviktiga prylar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar